Kebnekaise

Jag gillar det spontana. Som till exempel när min svägerska ringer och frågar om inte jag vill följa med till Kiruna och promenera upp till Kebne. Bara så där. Jag tror hon ringde på söndagen och vi åkte tisdagmorgon med 6.20-tåget.

Om du läst min blogg tidigare förstår du att jag lämnat hem Uffe till sin rätta ägare för man kan ju inte lämna en kattunge flera dagar.

Vi gjorde en dagstur upp till fjällstationen och tillbaka. En promenad på ca tre mil den dagen så det får vi väl vara nöjda med. Vi rekognoserade lite inför en framtida toppbestigning:).


Mina skor som står närmast i bild är numera pensionerade och faktiskt begravda... De hade några år på nacken och var således ingångna och sköna men väl hemma igen hade det gått hål på innersulan. Så kan det gå.


Tyvärr var inte vädret så soligt och fint som de lovat på nyheterna men samtidigt var det bra promenadväder. Vi tog oss fram utan att bli genomsvettiga trots en periodvis ganska rask takt.

Men resan till Kiruna blev mer än bara Kebne. Det blev en Lapplandsturné. Trots att jag varit sambo med en Kirunabo i tolv år var det första gången jag åkte dit för att se mig omkring (inte bara åka genom). Kiruna är en riktigt vacker stad, tycker jag, särskilt om man kommer från Nikkaluoktahållet. I staden shoppade vi, besökte den fantastiskt vackra kyrkan, stadshuset, mm. I Jukkasjärvi åt vi en god lunch på hembygdsgården, kollade in kyrkan och ishotellets turistsatsning (själva hotellet har ju dock redan smält ner för säsongen).
Vi bodde hos svägerskans generösa släktingar. Inte bara så att de bjöd oss på mat utan de bjöd oss på upplevelser och ett hjärtligt sätt. Sådana människor som man känner sig välkommen hos.
På hemvägen som gick med bil åkte vi förbi släktgården i Parakka, stannade till vid Jokkfall för en glasspaus och njöt av utsikten. Idel nya vägar för min del.